Han närmar sig detta svåra ämne med förståelse och ödmjukhet, och hans unika ungdomserfarenhet gör det möjligt för honom att intervjua människor som aldrig drömmer om att kommunicera med vanliga journalister. Vad handlar det om en hooligangrupp som lockar unga killar? Hur viktigt är kläder och personlighet? Hur ska samhället och fotbollsvärlden hantera denna destruktiva rörelse? Vi kommer att träffa aktiva mobbare som pratar om jakt på slag av slagsmål och droger, men är också oroade över mödrar och desperata flickvänner.
Depressiva huliganer pratar öppet om hur samhället försvinner över en natt, och polisen är ovilliga att berätta hur alla svenska högriskmatcher är mer attraktiva att arbeta med än vanliga landsbygdsmatcher. Jo, det visar sig att även poliser som "våldets folk" strejker är en chockerande skildring av huliganism i Sverige idag. Ett fenomen som kommer att växa och blomstra om inte alla samhällsorgan bestämmer att utvecklingen är oacceptabel.
En intresserad person kan fördjupa sig i maltrom av siffror och tolkning utan att förstå någonting i detta avseende. Det är ett viktigt sociologiskt dokument, pålitligt och i sin enkelhet vetenskapligt korrekt. Tommy Deogan tar det litterära strypgreppet på svensk fotboll och är, liksom många sportjournalister, inte rädd för att ifrågasätta vilka klubbar som bestämmer om en mobbare.
Läs mer här om " mäns våld: om svenska mobbare."I stället fungerar vänkretsen och skolgården som kontaktområde.
För de flesta tonårshooligans verkar den enhetliga koden för kläder och snorting kokain lika sammanhängande som fotboll själv. Många människor kasta också våld, slog på hälen så snart den värms upp, vilket inte hindrar dem från att skrika. Detta bedrägliga fokus på den egna faran stöds av miljökunskap, vilket belönar och stärker företagets ägande på lång sikt.
Media och politiker jämför inte ofta företag med organiserad brottslighet, även om även de som pratar om planerade strider lever särskilt farliga liv. Å andra sidan talar fotbollsinrättningen mer tyst om att företag ibland kan skydda andra målgrupper från ofta orättvisa tillslag på order och våldsamma vårdnadshavare och poliser som jagar slag vid högriskmatcher.
Med konkreta exempel och enkel prosa kan Deogan komplicera och förstärka den svenska huliganscenen. Accelererande är dock Deogans ständiga försök att sälja sig till framtida kunder och en hyllning till de organisationer som hittills har samarbetat med honom. Det finns skäl att vara kritisk till hur vissa aktörer, inklusive fotbollsförbundet, arbetar för att bekämpa våld.
Deogan rekommenderar att man förstår en aktiv positionskultur och internt samarbete med fredliga supportergrupper för att försvaga företag. Detta särskilda tillvägagångssätt har gjort Tyskland till en förebild. Det faktum att våld inramat av rasistisk retorik har återvänt till tysk fotboll på bred front är dock en påminnelse om att det inte finns några färdiga koncept för framgång.