Vad är opportunistisk screening

Således kan betablockerare kombineras med digoxin. I kombinationsterapi med olika frekvensstyrda läkemedel, överväga om monoterapi leder till önskad frekvenskontroll. IIA B vid akuta hemodynamiska effekter eller allvarligt nedsatt funktion i vänster LVEF-kammare kan intravenös amiodaron övervägas i akuta fall. Rytmkontroll rekommenderas för att lindra symtomen och förbättra livskvaliteten.

Opportunistisk screening innebär däremot att sjukvården tillhandahåller möjligheter för symtomfria medborgare som önskar att bli undersökta för en definierad sjukdom, genom att individen själv kontaktar sjukvården eller via till exempel sin distriktsläkare.

Behandlingsalternativ är intravenöst vernacalant brinavests, floccainid tamococor eller propafenon rhythmons. Vernakalant är kontraindicerat vid nyligen avslutat akut koronarsyndrom och svår hjärtsvikt. Flekainid och propafenon är kontraindicerade vid strukturella hjärtklappningar. I A rekommenderas intravenös amiodaron för elektrisk omvandling av förmaksflimmer hos patienter med hjärtsvikt eller strukturell hjärtsjukdom.

Amiodaron kan inte förväntas ha en omedelbar effekt, så den kliniska situationen bör tillåta upp till 18 timmar innan sinusrytmen täcks. Vid elektrisk omvandling av förmaksflimmer, elektrisk eller farmakologiskt rekommenderas hos patienter med symtom med permanent förmaksflimmer som en del av rytmkontrollen. Vid farmakologisk elektrisk omvandling indikeras endast en hemodynamiskt stabil patient efter övervägande av tromboembolisk risk.

Vid hemodynamisk instabilitet måste den elektriska omvandlingen ske snabbt.

Opportunistisk screening ger generellt sämre effekt och hälsoekonomi samt är svår att utvärdera.

Vid förbehandling med amiodaron, Flekainid, ibutilid corvert eller propafenon bör det övervägas eftersom det ökar sannolikheten för framgång med elektrisk omvandling. Detta förutsätter att patienten inte har ischemisk eller strukturell hjärtsjukdom och att patienten kan hantera situationer som kan uppstå. Vid farmakologisk eller elektrisk förmaksflimmer eller i fladdermössens förmak måste patienten genomgå 3 veckors effektiv antikoagulation.

I B kan transesofageal ekokardiografi tå användas för att utesluta förekomsten av blodpropp när det är nödvändigt att utföra omvandlingen snabbare. Om benen utesluter närvaron av blodpropp kan omvandlingen ske utan föregående antikoagulation. I B, om en blodpropp visualiseras från benen, bör antikoagulation fortsätta i 3 veckor innan ett nytt försök görs att konvertera. IIA C-patienter som löper risk för stroke bör behandlas med oral OAC-antikoagulation på lång sikt, oavsett flimmer och behandlingsresultat, rytmkontroll, frekvenskontroll.

Patienten bör informeras om vikten av överensstämmelse med UAC-behandling före och efter konvertering. Vid behandling med antikoagulantia bör det startas så snart som möjligt innan omvandling av förmaksflimmer och förmaksvätsketest. IIB C-rytmkontroll och kateterablation av förmaksflimmer är förknippade med risker med proceduren och risken för återfall efter proceduren.

Konton i den vetenskapliga litteraturen är dock ganska heterogena och därför svåra att jämföra, även om förslag till standardiserade protokoll finns tillgängliga. I allmänhet visar dock alla studier att screening för kolorektal cancer, oavsett programmets placering, är bättre än ingen screening, mätt med till exempel dödlighet och sjuklighet.

Socialstyrelsen uppskattar att dödligheten årligen minskar med cirka personer i Sverige vid full genomförd screening med F-HB vartannat år i åldern 60-74 år. Det finns också ett skifte i steg till tidigare steg I-II, även om inte alla studier rapporterar denna parameter. Det bör också noteras att sigmoideoscopy screening rapporterade fyra randomiserade RCT-studier och ett antal kontrollfall och kohortstudier av god kvalitet.

När det gäller koloskopialternativet finns det fortfarande inget definitivt resultat från RCT Four i olika stadier, varav den svenska är Screscostudien, som var fullt operativ för hösten, men flera välgjorda fallkontrollstudier och kohortstudier visar tydliga, positiva resultat som Som regel anses koloskopi vara en referensmetod. Frekvensen av deltagande är avgörande för resultaten av screeningprogrammet.